Hem
Del 1Del 1
Del 2Del 2
Del 3Del 3
Del 4Del 4
Del 5Del 5
Del 6Del 6
Del 7Del 7
Del 8Del 8
Producentens logg

Välkomna att följa med 8 nya Vrakfeber avsnitt!

 

Avsnitt 1:

 

En ny säsong är för min del avklarad. 8 fina avsnitt väntar på att nå sin publik. Jag hoppas och tror att vi som medverkat till dessa inte kommer att göra er besvikna. Vrakfeber håller måttet med god marginal denna gång också. - Inledningsvis vill jag tacka alla våra sponsorer och samarbetspartners. Ni har alla varit till stor hjälp. Jag har skämtsamt sagt att vi har haft precis de samarbetspartner man skall ha då man gör TV-program. Vi har en vinagentur, en grilltillverkare, ett företag inom matindustrin och ett bryggeri.. Det är precis vad man behöver för att göra bra TV-program. Gör man sedan något så speciellt som ”undervattens-TV” är det nog bra att dessutom ha företag inom båt- och dykbranschen involverade. - Kanhända säger samlingen företag som deltagit i produktionen av Vrakfeber också något om mig själv. Jag gillar god mat, är nog något av en kulinarist vågar jag påstå. Men god mat är inte bara en smakupplevelse, det är så mycket mer. Man blir på gott humör då man äter god mat, man slappnar av, glömmer bekymmer och får ett avbrott i vardagen.. Den goda maten vi fått ombord på Calypso, vår dykfarkost, har helt klart bidragit till att vi kunnat göra ett så fint program som den andra säsongen av Vrakfeber är.

Vi hade under inspelningarna stor hjälp av det något äldre gardet av medlemmar i dykföreningen Pargas Tumlare. Jag tror det var Nisse som efter en längre dykresa med vemod i rösten sade att ”nu ska man då hem och äta smörgås”. Han menade att han aldrig hade ätit så gott under en hel vecka som ombord på Calypso. - I något skede slog det mig att egentligen kunde vi bidra med ännu ett kockprogram i det stora utbudet av dito. Ett kockprogram med maträtter som tillkommer ute på ett stormande hav där man måste surra fast grillen för att den inte skall rulla över bord skulle väl vara något annorlunda?

Nog om mat nu. Dykning skall det ju handla om! Det brukar regissören och kameramannen Erik Saanila också upplysa mig om. Men jag är nog helt övertygad om att ett program om dykning också skall få handla om vad som sker mellan dyken, det har jag förstått att i synnerhet de som inte dyker uppskattar. Och de flesta av våra tittare är, förmodar jag, inte dykare. Om fallet vore det motsatta hade vi nog på tok för lite tittare. - Många undrar kanske vad som skiljer den andra säsongen från den första. Jag kan på den frågan svara att ganska mycket faktiskt. Vi har under denna säsong Calypso som vår enda dykfarkost och programmen utspelar sig huvudsakligen ombord på Calypso. Vi följer under de 8 avsnitten rutten längs den gamla sjövägen från Sveaborg till Stockholm, det är seriens röda tråd kan man säga. Jag hoppas att ni har möjlighet att se alla 8 program men missar man något kan man utan problem senare hoppa med ombord på nytt. - En annan nyhet är den att nu är också jag med och dyker vilket för mig personligen har varit väldigt givande och jag hoppas att min glädje och njutning skall förmedlas till er också. - Det är ofta svårt att i ord beskriva vad man känner under och efter ett dyk men jag tror att Vrakfeber programmen lyckas bra med att förklara vad det handlar om. Vrakfeber är underhållande och informativt med fantastiskt vackra bilder och ibland hejdlöst roligt. Just så upplevdes också produktionen av serien av oss ombord på Calypso

 

Avsnitt 2:

I detta avsnitt var min uppgift att visa hur Christer Ahlström fastslog vraket Jussarö 2 identitet. Vi ville på ett konkret sätt visa att vrakforskning är ett komplicerat kapitel som kräver många olika kunskaper och att man får vara beredd på många återvändsgränder. Min uppgift var att följa i Christers fotspår och leta reda på det dokument som gav honom svaret på frågan vad Jussarö 2 hette på riktigt. Den uppgiften var oändligt mycket lättare än det Christian lyckades med och ändå stötte jag på märkligt många problem och felaktig information. För programmet  var detta dock till fördel för det visar konkret hur jobbigt det är att få fram relevant information.

Filmningarna på Jussarö gjordes i ett ganska ruskigt väder. Det var fuktigt och rått, vinden låg på från havet och vi omfamnades av ett dis som gjorde bilderna väldigt dramatiska. Det var en lyckträff! Sol och värme i all ära men det här vädret var det bästa tänkbara. - Då vi tillsammans med Erik vandrade omkring på Jussarö och gjorde scenerna till programmet pratade vi mellan tagningarna om att Jussarö skulle vara den rätta platsen för att göra en skräckfilm. Omgivningen känns faktiskt rätt kuslig med alla tomma, övergivna byggnader och gruvor.

Jag och Erik besökte Raman Merimuseo i Raumo för att intervjua Harry Alopaeus. Museet var en positiv överraskning. Det var ett mycket vackert museum med en massa intressanta föremål och tavlor att skåda. En del av modellerna som finns i museet är tillverkade av Harry som är en mästare på just vrakmodeller. Jag rekommenderar varmt ett besök på museet ifall ni har vägarna förbi.

Sjöfartsmuseet Wellamo i Kotka är inte alls så gemytligt som museet i Raumo men det gör ingetdera museet rättvisa att börja jämföra dessa två med varandra. Wellamo är utan tvekan ett helt fantastiskt museum och gillar man arkitektur, vilket jag gör, så är enbart byggnaden i sig värt ett besök. Då museet i Raumo finns i en spetsvilla från sekelsskiftet så är Wellamo ett praktexemplar på modern arkitektur och hurra! Inga glasfasader med kvarlämnade byggställningar. Wellamo är ett museum som aktiverar besökare i alla åldrar och helt klart en plats dit man skall åka med hela familjen. Besöket kan sedan avslutas med strömming och potatismos på legendariska restaurant Kairo.

 

Avsnitt 3

Hangö, Hangö, Hangö. - Regn och storm gör ingen nöjd... -Nej, det var inte så som Georg Malmsten sjöng, men i vårt fall hade det nog varit betydligt mer sanningsenligt. Vi var till Hangö i flere repriser men det sket sig varje gång. Det var helt enkelt inte meningen att vi skulle lyckas i Hangö. Efter en veckas väntande på att stormen skulle bedarra gav vi upp. Eller rättare sagt, vi måste ge upp för våra dykare som till yrket är brandmän skulle på jobb. Vi hade inte utfört ett endaste dyk, bara suttit i hamnen och väntat. Då jag dagen efter att vi hade gett upp mottog ett textmeddelande med orden ”Det är bleke i Hangö” ville jag bara skrika och hoppa jämfota. Tror jag gjorde det också.

Jag var för första gången och vandrade på klipporna vid Gäddtarmen. Det var ett intressant besök. Det är en mycket vacker plats med mycket i historiskt att förtälja. Likaså Gustavsvärn och de övriga fästningsverken.    Då jag  vandrade här for mina tankar tillbaka till Sveaborg och året 1809. Jag brukar ibland fantisera om hur det skulle se ut i vårt land om det hela hade slutat annorlunda. Hade Finland fortfarande varit en del av Sverige? Hade krigen mot Ryssland fortsatt? Hade Sverige kunnat hålla sig neutralt i de senaste krigen eller hade världshistorien kanske sett helt annorlunda ut än nu? – Onödiga och omöjliga tankar kanske någon tycker men jag uppfattar dem som ganska intressanta och är nog inte ensam om det. –Månne man hade tvångsfinska i skolorna i Sverige idag ifall Sverige-Finland fortfarande skulle vara ett och samma rike? Skulle kanske Mariehamn vara landets huvudstad i stil med Washington i USA? Skulle vi ha kvar lappska armen och Karelen om det aldrig hade blivit ett krig med Sovjet som kanske aldrig hade uppstått osv., osv.

Nu vet vi var Snappopp ligger. Nu vet vi precis var hon ligger fast hon heter inte Snappopp eller är i varje fall är hon inte den Snappopp som vi letade efter men vi vet var hon ligger. Än sen? Ja just det, än sen? Det var ju inte någon fjäder i hatten för oss att missa det här vraket men det visar å andra sidan att det här med att hitta vrak inte är så enkelt. I synnerhet om de är plankhögar som ligger platta längs med bottnen. - Snappopp byggdes på Sveaborg och deltog i slaget vid Svensksund hon sjönk redan tidigare i hamnen i Sveaborg men bärgades och fortsatte segla i den svenska kustflottan. - Då vi letade efter henne trodde vi att vi skulle hitta henne vid Snappopplandet i Hangö. Senare fick vi veta att det troligen rörde sig om ett annat fartyg eftersom det riktiga Snappopp lär ska ligga på havsbottnen utanför Karlskrona. Och nu vet vi att vi letade efter det som vi trodde var Snappopp endast 10 meter ifrån den plats där vraket ligger. Ett vrak som alltså inte är Snappopp. - Ibland blir det bara så fel, i Hangö inte bara ibland.

 

Avsnitt 4

På Bengtskär var vi alls inte välkomna. Herr Wilsson var emot oss och sade att vi inget har på holmen att göra, att här får ni inte filma. Det blev en stunds munhuggande; vihi, nähä, vihi  får vi, nähä får ni men till slut redde det upp sig på så sätt att vi kunde filma en scen på Bengtskär. Orsaken till herr Wilssons buttra uppsyn var hans uppfattning om att vårt filmande skulle förorsaka att en massa dykare skulle anlända till holmen och börja bära omkring sprängämnen bland hans sommargäster som sålunda skulle vara i livsfara Sprängämnet skulle dykarna ha hämtat från havet kring Bengtskär där det fortfarande helt säkert finns gott om den varan. Bengtskär var ju en krigsskådeplats under senaste krig. - Jag lämnade Bengtskär i den uppfattningen att jag och herr Wilsson var någorlunda sams och att jag kan återvända till platsen, men utan kamera. 

Jag gjorde en intervju med en krigsveteran som var med om slaget vid Bengtskär och det var tänkt att denna intervju skulle ha varit med i programmet. Vi hade också tänkt dyka på den ryska PK-238 som sjönk efter att ha träffats av Ilmarinens kanoner. Av dett blev det nu inget men intervjun finns kvar och kan måhända komma till användning i något annat sammanhang. -Ibland blir det bara så att man gör onödigt arbete, det hör liksom till men är så klart något man vill undvika.

 

Avsnitt 5:

Jag medger att det inte låter särdeles bra men jag klädde faktiskt av Borstögumman. - Då vi kom till Borstö hade bladen ännu inte slagit ut. Holmen såg ganska karg och kal ut, ingen grönska ännu i varje fall. Borstögumman stod uppe på Berget iklädd sin vinterpaletå som bestod av fyra vattenfanerskivor och ett tak. Dessa delar var fastsatta i varandra med några enkla lås som gick att öppna utan andra verktyg än en skiftnyckel. Vi skulle filma en tagning uppe på berget där jag skulle önska tittarna välkomna till Borstö och då skulle också Borsdtögumman vara i bild. Att ha henne inne i ”paletån” som mest liknade ett utedass passade sig inte så jag klädde av henne vinterdräkten och vi inledde arbetet. Då det var avklarat klädde jag snällt på henne igen.

I detta avsnitt befinner vi oss på två väldigt olika museer. Vi är på Wellamo i Kotka och på Sjöfartsmuseet i Raumo. Båda är värda ett besök om inte fler. Men oj så olika de är! Wellamo är hypermodernt och enormt medan museet i Raumo är i en gammal spetsvilla från sekelsskiftet (1800-1900). Raumomuseet fungerar långt på talkobasis medan Wellamos verksamhet bekostas av skattepengar. Men båda har helt klart sin berättigade orsak att finnas till och jag önskar båda en lysande framtid, det är de värda. Men det förutsätter att ni hjälper dessa museer att bevisa att de behövs. Det gör ni enklast genom att besöka dem, ni kommer inte att bli besvikna.

Jag vill här passa på att tacka alla de instanser som jag kontaktat med anledning av Vrakfeber programmet och dess tillkomst. Jag har enbart gott att säga om alla jag kontaktat både här i hemlandet som utomlands. Då jag förklarat mitt ärende och orsaken till att jag behöver informationen eller fotografiet eller dokumentet eller vad det nu än varit fråga om, har jag bemötts av idel hjälpsamma människor som oftast kunnat bistå mig eller åtminstone gett mig information om hur jag kan gå vidare. –Tack än en gång till alla er!


 

Avsnitt 6:

 

Vi dök ner till Fortuna, jag viste nog en del om hur hon hade sjunkit, jag viste att alla ombord hade räddats, det gjorde att man kunde dyka ner till vraket utan tankar om att det var en grav man dök på, det var det ju inte, den här gången. Jag kände inget annat än nyfikenhet då jag dök ner till vraket. – Men efter att jag hade träffat de två passagerarna som då olyckan inträffade var små barn, Tuija 8 år och Jarmo 10, var min inställning till olyckan och vraket en annan. –Det var så otroligt nära att dessa två och de två i besättningen, varav befälhavaren var deras far, inte hade klarat sig ur olyckan med livet i behåll. Jarmo beskriver olyckan in i minsta detalj, han måste ha funderat på den natten hundratals gånger om och om igen. Att sitta på ett sjunkande lastfartygs köl och i ett stormigt höstmörker hoppas på att någon av en händelse skall upptäcka dem måste ha varit något obeskrivbart hemskt, i synnerhet för de små barnen. – Om det blir ett dyk till på Fortuna kommer jag helt säkert att ha en helt annorlunda känsla inombords. Inte nyfikenhet utan något mer svårbeskrivet.

Ni kan inte ana hur mycket man lär sig då man gör program sådana som Vrakfeber. Inte bara fakta om vraken utan så mycket mer. – Jag har lärt mig otroligt mycket om skärgården, om Åland och om människor som bor där. Jag har lärt mig att navigera i mörker och i dimma. Jag har lärt mig dyka. Jag har lärt mig grilla ombord på ett krängande fartyg där korvar och tomater rullar omkring på grillen som om de skulle vara biljardklot. Jag har lärt mig att improvisera att hitta stoff till historier där man kanske minst skulle ana att de finns. Jag har lärt mig att med envishet når man inte alltid sina mål men ofta kommer man mycket nära. Jag har lärt mig att ibland kan det vara nyttigt att vara tyst. Jag har lärt mig att jag är dålig på att vara tyst.



Avsnitt 7:

Medan Vrakfeber-teamet var och dök på Belliver var jag ombord på Pagi. Där filmade jag bärgningen av champagnen från vraket som Christian Ekström tillsammans med Anders Näsman och hans dykare hade hittat tidigare under sommaren. Det materialet ser ni i avsnitt 8.

 Det måste medges att det kändes lite konstigt att ha ”bytt lag”. –Vi gjorde Vrakfeber ombord på två skilda fartyg nu. Jag på PAGI söder om Föglö och resten på Calypso norrut vid Märket. Det var då sannerligen inte så här som Erik hade funderat ut i sitt manus. Men händer det något så stort som historien med champagnevraket och man har lyckan att få vara delaktig i det hela får man nog fundera om och skippa några tiotals sidor i sitt manuskript, för tro det eller inte; vi hade inte planerat in i Vrakfeber 2 att vi skulle vara med om att bärga champagnen. – Nej hur tusan skulle vi ha gjort det? Ingen hade en aning om någon champagne på havsbottnen då vi fick grönt ljus att göra andra säsongen av Vrakfeber, inte ens Christian eller Anders, ingen annan heller.

Efter att flaskorna var bärgade tog jag mig ombord på Calypso igen. Vi styrde stäven mot Stockholm där vi tillbringade några arbetsdryga men soliga dagar. Jag måste medge att det kändes skönt att vandra på fast mark efter allt gungande. Trots att jag inte blir sjösjuk så tar det ständiga gungandet på. Jag känner mig ofta trött eller rättare sagt dåsig vilket betyder att en kort tupplur sitter bra oberoende av plats eller tidpunkt. Och då händer det! –Klick, klick, klick. - Det är Erik med sin kamera. Han tycker det är omåttligt lustigt att ta bilder av mig när jag sover. Det beror säkerligen på valet av sovplatser. Det måste medges att det sällan är en säng. Men att jobba ute till havs är tröttsamt. Den friska havsluften i kombination med ett ständigt gungande gör att man blir trött, alldeles förskräckligt trött. Eller är det bara jag som känner så? 

Men har man förmågan att kunna somna in lite varstans är det inte så farligt. Några minuters ”power napp”, och man är i full gång igen. Erik har alltid kameran nära till hands och ett av hans favoritobjekt har blivit att ta bilder av mig sovandes på konstiga ställen. Här ligger jag på Calypsos akterdäck med den värmande solen i ansiktet. Det gäller att utnyttja de stunder som välsignas för man vet aldrig när man nästa gång får en stunds vila


Avsnitt 8:

Vad är tur för något? Kanske det inte finns något som tur, kanske det handlar om att något bara skall gå på ett visst sätt, att det är förutbestämt. - Inte vet jag. Det svaret börjar vara det vanligaste och till och med så att många inleder eller avslutar ett påstående med de orden. Och jag avskyr att höra "inte vet jag". Men hur kom det sig att jag fick ensamrätt att filma bärgningen av champagnen? - Inte vet jag, kanske det var för att vi gav en DVD till Anders och hans dykkompisar på Kobba Klintar förra sommaren. Vi anlände till Kobba Klintar i juni förra sommaren i ett vackert solsken. I hamnen träffade vi Anders Näsman och hans dykkompisar. De var fullt sysselsatta med att reparera dykfarkosten PAGI som hade fått något fel på rodret. Dykarna hade sett förra säsongens program av Vrakfeber, eller rättare sagt några program men de flesta hade de missat. De sade att de hade försökt få upp programmen som fanns på YLE Arenan men att de inte hade lyckats med det i Sverige trots ihärdiga försök. Vi upplyste dem om att de kunde ha köpt en DVD med alla program för 35 ?. - Men de hade tagit det som en utmaning att försöka öppna programfilen, och skam den som ger sig heter det ju. Erik Saanila sprang snabbt ner till Calypsos hytt och kom upp tillbaka med en DVD i sin hand. - Här har ni så slipper ni besväret, sade han.
PAGI hade fått sitt roder fixat och farkosten styrde ut från Kobba Klintar. - Dit for de, tänkte jag. Dem ser vi knappast mer. Hur fel hade jag inte... Några dagar senare fick vi veta att de hade hittat ett vrak lastat med champagne!
I början av augusti ringer telefonen hemma hos mig, det var veckoslut och vi firade min sons konfirmation, huset var fullt med gäster. Samtalet kom från Ålands landskapsregering, de behövde någon att dokumentera lyftet av flaskorna och undrade om jag hade möjlighet att ställa upp. Mitt i festen mellan tal och musikuppträdanden fick jag börja fundera på att vad allt jag skulle behöva med mig till Åland för uppdraget. Tiden var knapp, alldeles otroligt knapp.
Följande dag satt jag på färjan på väg till Mariehamn och några dagar senare var jag igen en gång ombord på PAGI. Jag filmade hur de nästan 200 år gamla champagneflaskorna bärgades och vad man sedan gjorde med dem. Nu kan ni se det i Vrakfeber och senare skall det bli en längre dokumentär av hela historien. Var det tur att jag fick uppdraget? -Berodde det enbart på att vi råkade vara på rätt plats vid rätt tidpunkt? Svaret blir inte "inte vet jag". Svaret är både ja och nej. - Hade vi inte varit med Calypso på Kobba Klintar då PAGI låg där hade vi knappast fått uppdraget. Hade vi inte den kunskap som krävdes för uppdraget hade vi inte heller fått uppdraget. Borde man alltså tala om tur och skicklighet, kanske det. Inte vet jag.

Content on this page requires a newer version of Adobe Flash Player.

Get Adobe Flash player

SLAMSLAM
FondbergFondberg
Lagerblad FoodsLagerblad Foods
StallhagenStallhagen
UrsuitUrsuit
WeberWeber
Pätkä productionsPätkä productions
FirstframeFirstframe
MagnicMagnic
Carl & ReasCarl & Reas

Log in